Saturday, August 28, 2004

Vecka 35

noterat några nya stickers . var en spontan sväng under s:t eriksbron, såg några nya affischer där . artikel om rådjuren i Vi i Vasastan, som tyvärr var ute och cyklade; mailade artikelförfattaren och redde ut ett par saker samt tipsade om blogen. fick svar även från en som var med i artikeln, som intresserar sig för streetart.
i numret efter av samma tidning kommenterar artikelförfattaren (och tillika chefredaktören) att hans mailbox floodats av mail från folk som kommenterade artikeln.
RF kom, artikeln (se nedan) är übersnygg i tryck. har sett ett par ics-stickers i t-banan, och har då funderat på om streetart i t-banans lokaler kan berättigas: är det offentlig yta?

-------------------------------------------------------------------------------------

Streetart - det olagliga museet



Publicerad i Radikalt Forum, 4/04



När en konstintresserad besöker Stockholm finns det vissa platser som den bör besöka. Nationalmuseum, Moderna Museet och Liljevalchs är några sådana; det är troligen också dessa och liknande som en turistbroschyr skulle rekommendera. En helt annor-lunda konstupplevelse, lika fascinerande och på många sätt mer spännande, kan man dock få på ett ställe långt från de välpolerade gallerierna – vid ett dåligt upplyst, smutsigt och obskyrt tillhåll under S:t Eriksbron. Där samlas konstverk inom en genre som handlar om att hålla sig utanför den etablerade konsten – streetart.



Streetart kan översättas till ”gatukonst” och för tankarna snabbt till graffiti. Begreppet streetart innebär dock något annat. Streetartkonstnärerna arbetar inte med sprejflaskor, utan med affischer och klistermärken, pärlplattor och hemmasnickrade föremål, folie och schabloner. Allt detta klistras uteslutande på allmänt utrymme: gatuskyltar, elskåp, stolpar, papperskorgar.

Den konstnär som kan räknas som först och mest känd är Akay, som ligger bakom Akayism. Från början målade Akay graffiti, men gick i slutet av 90-talet över till att sätta upp affischer och klistermärken med svårtolkade men intresseväckande budskap, som ”I want my planet back”, ”Do not follow leaders”, ”The beauty is in the act” och ”It changed my life”. Affischernas bildspråk påminde mycket om den ryske propagandakonstnären Alexander Rodtjenkos affischer, med abstrakt expressionism blandad med socialrealistiska motiv. På senare år har Akay ägnat sig åt en del andra projekt. Bl.a. har han gjort posters med bilder på folk från New York och byggt ett hus på en kulle vid Eugeniatunneln i Stockholm.

Streetart skiljer sig från graffiti på flera sätt. Ett är vem som ägnar sig åt det. Medan graffiti är billigt, snabbt och ganska simpelt (sprejburkar kan köpas i närmaste färghandel) måste streetartkonstnären designa motiv(en) på dator och trycka eller kopiera på papper eller klistermärken. Det kräver både mer tid, pengar och kunnande än graffiti, och kan därför ses som en slags medel-/överklassvariant av gatukonst, medan graffiti företrädelsevis praktiseras av lägre klasser. En indikation på detta är att nästan all streetart i Stockholm finns i innerstan, medan graffitin är vanligast i förorterna, speciellt de mindre rika. En annan viktig skillnad mellan streetart och graffiti är att streetarten aldrig manifesteras på privata utrymmen, medan graffitin sprejas på vad som helst. I detta ligger en skillnad, som har med streetartens politiska karaktär att göra. För att undersöka den får man titta tillbaka på streetartens rötter.

Graffitin började dyka upp i Sverige i mitten av 80-talet, streetarten ett tiotal år senare. Den härstammar till stor del från situationismen, en politisk och konstnärlig rörelse i Europa under 1950- och 60-talet. Situationisterna var anarkistiskt lagda och syftade till att omforma det urbana landskapet (staden), vilket kallades ”unitär urbanism”. Konstnärligt sett använde situationisterna en metod som på franska kallades ”detornement”, vilket innebar att ett verk flyttades till en ny kontext eller en ny miljö (en ny ”situation”) och därmed skapade ett nytt, annorlunda uttryck. Den mest kände av situationisterna var Guy Debord, och rörelsen deltog aktivt i studentrevolten i Paris 1968. Utöver situationisterna finns estetiska och stilistiska kopplingar mellan dagens streetart och gatukonstnärerna Keith Haring och Jean-Michel Basquiat.

Streetartens politiska dimension idag är, precis som graffitin, kopplad till anarkistiska idéer, och sen några år tillbaka i Sverige speciellt till den nyanarkistiska rörelse som växt upp inom den autonoma vänstern, där Reclaim The Streets-tillställningarna och hiphopbandet Looptroops musik och texter är centrala punkter. Först och främst handlar det om det s.k. ”offentliga rummet”, dvs offentligt ägda ytor (främst i stadsmiljö), och vem som har tillgång till det. Akay är den streetartkonstnär som mest fört fram kritiken mot hur det offentliga rummet idag mer och mer äts upp av storföretags reklam, och platsen för ”vanliga människor” blir mindre och mindre. Akay beskriver syftet med sin ”Akayism”-konst som att göra folk uppmärksamma på deras omgivning (akayism betyder ingenting i sig, utan ska bara väcka intresse) samt ta tillbaka makten över det offentliga rummet.

Denna nyanarkistiska syn på vem offentliga ytor tillhör har flera större brister i logiken. Det graffiti- och streetartkonstnärerna gör är olagligt. Om man skulle anta att det vore lagligt att affischera och sätta upp klistermärken på allmänna ytor – vilken ordning skulle det gå efter då? Som streetarten ser ut idag i Stockholm så är det djungelns lag – den som har råd med flest och störst affischer får mest utrymme (det är kutym bland streetartkonstnärer att inte klistra över andras verk). Ett sådant system skulle bara återproducera det system som finns idag – som många inom streetarten är ute för att kritisera – men då med någon form av man-mot-man-situation, istället för ”storföretag-mot-vanliga människor”, som det påstås vara idag. Man löser inte heller det problemet genom att sätta upp lagliga utrymmen – samma ordning, dvs den rikes rätt, skulle gälla där. Flera streetartkonstnärer försöker, likt amerikanska föregångarna AdBusters, medvetet förstöra reklam, i syfte att ”kritisera”. Det de gör då är att sätta ordningen själva, vilket också är fel ur anarkistisk ideologisk synpunkt – en ordning för en grupp måste beslutas gemensamt av gruppen, inte av en person.

Dock måste man se saker ur konstnärernas synpunkt. Ur liberal synpunkt är det ett knepigt dilemma – vilka friheter får konsten ta sig? Förra kulturborgarrådet, folkpartisten Birgitta Rydell, är känd för att vara den som hårdast velat gå åt ”klottrarna” – däri även inräknat seriösa graffiti- och streetartkonstnärer. Ur en rent pragmatisk synpunkt är hennes utgångspunkter helt korrekta – skattefinansierade ytor ska inte vem som helst få göra vad som helst på/med. Samtidigt är streetarten en högst intressant och livfull konstform, som bara skiljer sig från den moderna konst som ställs ut på museum på Skeppsholmen genom att den just inte ställs ut på för konst avsedda platser, utan där alla kan se den. Själva genomförandet av konstyttringen på allmän yta, både som protest- och konsthandling, ses av streetartkonstnärerna som en viktig del i helheten – ”the beauty is in the act”, som Akay uttrycker det. Dessutom spelar platsen i sig, som i situationismen, en viktig roll för tolkningen av konstverket. Om en tavla hängs i ett vitt rum är det alltid ett vitt rum, oavsett om det är i en lägenhet eller på ett museum. Synen på konsten som något som är menat – eller ens möjligt – att stänga in i ett speciellt hus vill streetarten också bryta.

Sedan streetarten började dyka upp i mitten av 90-talet har den gradvis blivit mer och mer känd, och även intressant för fler och fler. Det skrivs om streetart både på många ställen, och utställningar med streetartkonstnärer börjar dyka upp. Akay och Bacteria har båda ställt ut runtom i landet, och Kulturhuset i Stockholm har haft utställningar på temat modern gatukonst (”Stockholm Underground” och ”Extreme Passion”). I detta ligger ett problem för streetarten. Liksom alla motståndsrörelser riskerar den att bli en del av det etablissemang den från början var ute för att kritisera, om den börjar anta etablissemangets former och metoder – något som även gäller för politiken. Som tur är är återväxten bland streetartkonstnärer god, och många nya yngre utövare dyker upp hela tiden. I princip hela Stockholms innerstad är ett streetartmuseum, för den som har intresset att se sig om ordentligt. En plats att börja kan vara under S:t Eriksbron.




Websidor:

http://www.akayism.org
http://www.happystreets.tk
http://artdurue.blogspot.com
http://www.adbusters.org
http://www.banksy.co.uk
http://lunattack.cjb.net
http://www.streetlogos.com
http://www.urban-wallpaper.tk


Exempel på svenska konstnärer: akay, klisterpeter, luna, bacteria, big d, diffus, jeks, yesh, terp



1 Comments:

At 2:53 AM, Blogger AndersML said...

Hittade en holklista, om den kan vara av intresse.

Använder du inte en ganska snäv definition av det offentliga (stat, snarare än stat och civilsamhälle) rummet, förresten? I övrigt bra artikel.

 

Post a Comment

<< Home